Flugor för storöringen

Ett par flugor ur Ammarnässerien, bundna och fotograferade av Mikael Båth.

De första flugorna i denna serie band jag upp under en vistelse i Ammarnäs 2005. De traditionella flugorna som fiskades, och till viss del fortfarande fiskas, på de stora öringarna var ganska tråkiga. Flugorna tar inte på något vis tillvara de nya materialens fördelar. Flugor för lax och havsöring har utvecklats enormt sedan början av nittiotalet. Eftersom det under en tvåveckorsperiod rådde usla fiskeförhållanden bestämde jag mig för att lägga en del av min tid på att binda flugor istället för att fiske hela tiden.

Flugorna skiljer sig en del från tubflugor som är avsedda för lax. De flesta storöringarna vandrar från sjöarna till lekområdena i Vindelälven långt före leken och de äter aktivt under hela tiden fram till fiskestoppet i mitten av september. Liknande förhållanden råder i alla vatten jag känner till som håller större stationär öring. De är med andra ord inte en primär fråga om att reta fisken och få den till att försvara sitt revir som vid laxfiske. Här handlar det till stor del om att presentera flugor för fisken som kan locka den till sitt naturliga födointag.

Resultatet blir flugor som är betydligt större än motsvarande laxflugor. För Ammarnässerien valde jag att göra flugor som ger ett gott motstånd i vattnet så att samma typ av fluga kan användas på de flesta partierna av älven samtidigt som de sträcker tafsen bra och fiskar rätt.

Beroende på vattenståndet i älven kan man använda samma flugor med flyt-, intermediate spets- och intermediatelinor. Detta är praktiskt och man kan koncentrera sig på att välja rätt fluga efter tycke och smak, väderlek och vattenfärg/siktdjup.

Jag har delat in serien i fyra olika grupper. Rena dagflugor för klart väder, dagflugor för mulet väder, Dag och kvällsflugor för mindre bra väder samt nattflugor. De tre första grupperna är mycket lika varandra och det är egentligen bara färg och vingstorlek som skiljer dem åt. Nattflugorna är lite annorlunda men får ändå vara med i denna serie eftersom jag har skapat dem för Ammarnäsöringen och de är en vital del i flugasken.

Samtliga flugor blir mycket fina om man binder dem med speyhackel istället för tupphackel över bakkroppen och de är mina favoriter för de mer lugnflytande partierna av älven. Jag har även konstruerat en variant av grundflugan med längre kropp och hackel. Denna fluga med långa hackel använder man med fördel på lugnflytande partier som sjöforsens inlopp och området uppströms gamla hängbron. Den praktiska skillnaden är att flugan gör större motstånd i vattnet, vilket sträcker tafsen, samtidigt som den pulserar mycket fint i svag ström.

Material

Vad som är viktigt att komma ihåg när man binder upp flugor för denna typ av fiske är att använda material som är rätt och inte bara nästan rätt. Det som gäller är att binda upp flugor som fiskar rätt, om de sedan kan bli trevliga att se på är ju bra, men inte på något vis tvunget.

Allt hackel på Ammarnässerien är Whitings Bugger Pack. Dessa hackel kommer från den del av fågeln som sitter mellan nacken och sadeln. De är ganska billiga och håller hög kvalité. Nackdelen är att man måste beställa dem från USA. En kinesisk tuppnacke av riktigt hög kvalité kan fungera som substitut men dessa fjädrar är mycket kortare än Whitings och man får i regel ta till två fjädrar istället för en.

Det bästa hacklet för lax och öringflugor är Whiting Bugger Hackle.

Jag har valt att använda Ice Dubbing för de flesta kroppar då detta är ett utmärkt dubbingmaterial som är lätt att få tag på. Lystern i Ice Dubbing kommer också väl till pass då vi palmerlindar alla kroppar och på så sätt dämpar glittret lite. På några av flugorna använder jag Lite Brite som dubbingmaterial.

Vingarna binds av rävhår eller tempelhund med lite Angel Hair mellan vinge två och tre. Angel Hair är även det ett material som är lätt att få tag på och finns i alla möjliga färger. Vill man ha flugor med lite finare struktur på glittret i vingarna fungerar Lite Brite bäst. Det hela är en smakfråga och jag använder för det mesta Angel Hair i mina flugor.

Tempelhund är det finaste håret för vingarna. Lystern och krusigheten är perfekt för att bygga upp fina och fylliga vingar. Nackdelen är att det är svårt att få tag i och kostar ganska mycket. Rävhår är betydligt lättare att komma över och det gäller bara att välja rätt kvalité.

Här nedan har jag plockat ihop några rävbitar som visar olika kvalitéer.

Rävhår av högsta kvalité (AA+)

Mycket fin struktur och bra lyster i stickhåren.

Rävhår av god kvalité (A+)

Mycket fin struktur men lite sämre lyster.

Rävhår av mer ordinär kvalité (B-)

Sämre struktur och utan lyster. Köp aldrig räv som ser värre ut än på bilden ovan.

Långt rävhår för stora vingar (A+ long)

Extra långa hår med fin struktur och bra lyster i stickhåren ger de bästa nattflugorna.

Tempelhund (AA+)

En oliv bit med normallängd och en hot orange som är riktigt lång för högvattensflugor.

Tuben på alla flugor i Ammarnässerien är av den lite halvmjuka typen som brukar kallas för Frödintuben i Sverige. Storleken skall vara X-small.

De koner jag använder är uteslutande från Spirit River. Det finns en massa andra märken ute i butikerna men ofta är dessa inte särskilt välgjorda vilket brukar visa sig när man börjar fiska med flugorna. Det utlovade guldet visar sig ofta vara kattguld och vikten är ofta inte den rätta. Detta ger oss i slutändan flugor som kanske kostar femtio öre mindre att binda men som tyvärr inte fiskar rätt. Satsa på det rätta materialet från början och i detta fall heter det Spirit River. En kon i mediumstorlek väger ungefär ett halvt gram men det varierar lite mellan de olika färgerna. Konerna i koppar väger ungefär 20 % mindre än en kon i guld vilket ger flugor som går ytligare. Silver är den tyngsta sorten men skiljer sig inte så mycket från de guldfärgade.

Djungeltupp får man offra sig till att köpa när man binder tjusiga flugor. Det gäller ju att tänka på det estetiska och känslan när man fiskar. Rätt känsla hos fiskaren ger också fisk i slutändan. Fjädrarna spricker när man har fiskat dem ett tag men det spelar ingen roll, köp en bra nacke. En odlad nacke av god kvalité kostar drygt tusen kronor. En nacke räcker till rätt många flugor så det går bra att köpa en halv nacke om man inte binder så mycket flugor med djungeltupp.

Olika utföranden

I grunden är de fyra faktorer som bestämmer valet av fluga när man skall fiska efter storöring. Vattenföringen, vattnets färg, ljusförhållande och tid på säsongen.

Dagsljus

Ju klarare väder och mer sol vi har desto ljusare och mindre flugor skall vi använda.

Skymnings- och gryningsljus

Lila och grönt är klassiska öringfärger under den tid på dygnet när ljuset är skumt. Allt eftersom mörkret faller byter man från grönt till lila och gärna längre vingar.

Nattljus

Nattljuset, som faktiskt är en sjättedel av dagsljuset vid fullmåne, ger att du skall fiska med stora flugor. Är det fullmåne eller däromkring använder man flugor som går i svart och lila och eventuellt lite grönt. Under resten av månens faser använder man helt svarta flugor med en bred profil. De kan vara flugor med bred vinge, så kallade Shadowflugor, eller flugor med muddlerhuvud när det är som mörkast.

Vattnets färg

I normalt, lätt humusfärgat, vatten brukar flugor i orange och brunt fungera mycket bra. Desto mindre humusfärgat vatten du fiskar i desto mer skall flugorna övergå till gröngult, grönt, turkos och slutligen blått i de klaraste strömmarna.

Vattenföring

Vattenföringen betyder en del för flugvalet. Högt vatten betyder större fluga och lågt vatten liten fluga.

Nu behöver vi bara kombinera ihop de olika faktorerna och se vad resultat blir.

Normal vattenföring med lite humusfärgat vatten en mulen dag ger oss vid hand att vi skall använda flugor som går i lite brun-orange-gult och vingen bör vara av medellängd.

Lite högt vatten som fortfarande är klart framåt kvällningen ger oss en fluga med grönt i som har en något större vinge.

Lågvatten, klart solsken och ett siktdjup vi inte vill veta av är svårfiskat, men inte ofiskbart. Små flugor, med storöringmått mätt, som är riktigt ljusa ger oss rätt förutsättning för att komma i kontakt med öringarna. Sedan är det upp till fiskaren att lyckas smyga och smeka ut flytlinan utan att skrämma bort fisken.

Tid på säsongen

I Vindelälvens övre delar fungerar mörkare flugor bättre i början av säsongen och ju senare vi fiskar desto ljusare flugor behöver vi också. Lite av anledningen till detta är att man fiskar mer på dygnets ljusa timmar ju senare på säsongen man kommer. I början av juli när vårfloden runnit undan har man de bästa förutsättningarna när man fiskar på natten. Under augusti börjar man sedan fiska allt mer dagtid och således använder man också ljusare flugor. I slutet av säsongen, någon vecka in i september, kan man med fördel fiska mitt på dagen med en nästan helt vit fluga.

De flesta är dock överens om att det under samma förutsättningar fungerar bättre med något mörkare flugor i början av säsongen och lite ljusare i slutet.

Kombinationerna blir många men det behövs faktiskt inte så många olika flugor i asken för att lyckas i Ammarnäs. Ljus och vattenfärg är ganska stabila i Vindelälven vilket gör att vi kan ta bort en hel del av flugorna. Det räcker faktiskt med tre eller fyra olika flugor för att täcka det mesta av fisket under normala förhållanden. En ljus fluga passar fint vid fiske på dagen och blir viktigare ju senare på säsongen vi kommer (totallängd 5-6 cm). En fluga i orange och brunt får bli standardflugan som fiskas när det inte är mörkt eller strålande dagsljus (totallängd 6-7 cm). En alternativ fluga i grönt och svart med stor vinge fungerar utmärkt under dygnets mörkare delar och bjuder inte allt för sällan på överraskningar dagtid (totallängd 8-10 cm). För det rena nattfisket rekommenderar jag att man har flugor med bred vinge som går i lila och svart (totallängd 8-10 cm).

Med flugorna ovan kommer du med all säkerhet att ha goda chanser att komma i kontakt med storöringen. Sedan kan man ju alltid göra ännu mindre och ljusare flugor om man skall fiska i september och misstänker att det kan bli lågvatten och fint väder. Skall du fiska tidigt på säsongen i juli är det mest nattfiske som gäller och då är det inte fel att komplettera med flugor som har muddlerhuvud. Antingen binder man hela flugan med muddlerhuvud eller så sätter man ett löst huvud på tafsen, framför den vanliga flugan.

Flugans konstruktion

Grundidén bakom denna serie med flugor för storöring är de skall besitta alla de egenskaper som gör att de fiskar rätt. Varje mönster innehåller precis de komponenter som behövs. Vill man kan man ju alltid lägga till detaljer som faller en i smaken, men de behövs inte och kommer knappast att göra flugan bättre. På några av mina mönster har jag lagt till lite detaljer för att visa vad man kan göra om man vill lägga lite mer tid på sina flugor vid bindstädet.

Jag binder flugorna på en X-small halvmjuk tub som är 23 mm lång. De färdiga flugorna är ungefär 17 millimeter från konens framkant till kroppens bakkant (där tuben börjar) vilket ger riktigt bra balans på flugan i vattnet när man använder koner i guld, silver och black nickel. Skall du använda den något lättare kopparkonen är det inte fel att korta flugan någon millimeter så att man undviker att den tippar bakåt.

Normalt fiskar jag flugorna med en krok från Lagartun som heter Double Tube Fly Hook och är i storlek #6. Denna krok är mycket vass och har en fin böj som gynnar krokningen. Alternativt använder jag Partridge HND, Heavy Nymph Double i storlek #10 som är lättare att få tag på i Sverige. Kroken från Lagartun är något mindre än Partridgekroken vilket beror på att Partridge HND inte följer standardmåtten utan är en krok med stort gap och kort skaft.

Vill du fiska med större krokstorlekar kommer flugan att bli mer baktung vilket i sin tur innebär att du krokar färre fiskar. Eftersom det är ett renodlat Catch and Release fiske på storöringen i Ammarnäs passar inte fiske med trekrok i detta vatten.

De flesta flugorna har det gemensamt att kroppen består av Ice Dubbing som är palmerlindad med ett ganska tätt hackel. Ice Dubbing är glittrigt och det hjälper till för att få rätt lyster genom hacklet samtidigt som det finns i en massa olika färger för den experimentlystne. På de flugor som har Ice Dubbing av den lite grövre typen i kroppen skall man alltid borsta ut dubbingen innan man lindar på hacklet.

Vingarna är uppbyggda i tre lager tempelhund eller rävhår. Genom att lägga in flera lager får man både styrsel och volym i vingen. De två första lagren binder jag in direkt framför kroppen och kompletterar med några strån Angel Hair innan fronthacklet lindas in. Framför fronthacklet binder jag in den långa vingen baklänges. Genom att binda in vingen baklänges får man en större volym samtidigt som man inte riskerar att den lossnar efter ett tag. Även de två bakre vingarna kan bindas in baklänges om man så önskar, men det är inte nödvändigt. De undre vingarna belastas inte så mycket och palmerhacklet på kroppen hjälper till att lyfta upp håret fint.

Som avslutning fäster jag in två djungeltupphackel och fäster tråden. Tubslangen som skall vara 13 mm lång, i ren silikon, fästes på den 4 mm bara delen av tuben. Som ett sista moment för man nu på konen framifrån och trycker denna stadigt mot huvudet. Kapa tuben någon millimeter längre än konen och smält fast huvudet. Det går fint att använda lite klister under konen om man vill att den skall sitta helt säkert på flugan under många timmars fiske.

Genom att vara noggrann med hur mycket material man använder i vingen och måtten på flugan kan man senare fiska mycket kontrollerat då alla flugor kommer att bete sig lika i vattnet. De som skiljer flugorna åt vid det praktiska fisket är att de med korta vingar sjunker fortare, men de fiskar faktiskt på ungefär samma djup när strömmen väl har fått tag i dem. Val av tafs och lina spelar mycket större roll än vingens längd när det kommer till det praktiska fiskedjupet.

Mikael B